Fråga från läsare - Bakomliggande orsaker?
1kommentarer
Anna skriver:
Hej! Jag har också en fråga. Jag funderar mycket på de bakomliggande orsakerna till varför man blir ordentligt överviktig. Det är min övertygelse att det i åtminstone mitt fall ligger psykologiska faktorer bakom och jag tänker att det är först när jag helt vet varför jag hamnat över 130 kg som jag kan komma till rätta med det i grunden. Vad är det exempelvis som gör att jag kan börja tröstäta vid en liten motgång, fastän jag på det stora hela är lycklig, och det istället för en kväll med en godispåse kan bli två veckor av hetsätande? Missbrukspersonlighet? Dålig självkänsla? Jag självanalyserar mig och har kommit en bit på väg men är inte i mål. Hur tänker du om detta? Vad tror du om de bakomliggande orsakerna till din övervikt? Om det är en alltför personlig fråga, så förstår jag så klart om du inte vill svara! Ha det så bra! Anna
Det är en bra fråga och jag har funderat lite smått på det innan. Tycker dock att det är svårt att "lista ut" vad det är som är boven. Jag har verkligen alltid varit överviktig, även som litet barn. Jag har aldrig upplevt hur det är att vara smal.
Jag är en känslo- och vaneätare som äter när jag är ledsen, arg, glad, när jag vill fira något, för att jag har tråkigt, för att jag brukar äta då (om jag varit ensam osv), för att det är en speciell dag, för att det är en dålig dag, det är fredag, lördag, söndag.. eller vilken dag som helst egentligen.
Någonstans måste det här belönandetänket ha kommit från, jag har haft det här tänket så länge jag kan minnas. Att bli belönad med mat och godis. Jag har inte förstått innan hur det kunde vara sådan stor skillnad på mig och min tre år yngre syster. Jag maxar vågar samtidigt som hon snarare är på gränsen till undervikt. Vår uppväxt skilde sig inte åt nämnvärt förutom på en punkt vilken jag mer och mer börjar tro är "boven" för mitt tänk. Jag spenderade väldigt mycket tid i unga år hos en i min släkt och det gjorde inte hon.
Jag menar inte att det är någon annans fel att jag blivit fet men själva tänket som ligger bakom mina osunda vanor kommer någonstans ifrån från början. Det är dock jag som hoppade på det tänket och fortsatte med det i alla år. Sen har det också varit låga perioder för mig där jag vänt mig till godis. Jag sa upp kontakten med alla vänner jag hade när jag var 13 då jag kände att deras nya snattande, supande och rökande bana inte var något som jag kände var för mig. Att göra detta i ett mindre samhälle innebar att jag blev väldigt ensam och spenderade de flesta dagarna framför tvn i mitt rum smygätandes choklad. Var det inte choklad var det enorma mängder mackor och oboy. Även det blev sen en vana som jag fortsatte med, inte för att jag kanske var lika ensam och hade lika tråkigt längre utan för att det nu hade blivit en vana som jag fortsatte utan att tänka desto mer på.
Jag kanske har missbruksproblem? Jag vet inte, hur vet man om man har det? Det känns mer som att jag är felprogrammerad och att jag gjort saker utan att tänka efter på vad jag verkligen håller på med. Gör först, tänker sen.
1 kommentarer
Anna
09 Oct 2013 06:39
Åh, tack för snabbt och bra svar som var mycket tänkvärt. Du är inne på att det inte finns bara en förklaring och det tror jag också. Det är lustigt det du skriver om programmering. Så har jag också tänkt. I mitt fall finns inga systrar att jämföra med, utan bara bröder. Det finns ju skillnader mellan män och kvinnor så det är inte helt rättvisande för mig att snegla på mina bröder (som alltid varit helt normalviktiga) men en viktig skillnad som inte kan ha med kön att göra har jag märkt. Jag verkar inte ha någon gräns, där det tar stopp. Om det finns en kladdkaka med grädde tar mina bröder varsin bit, sen är de nöjda. Inte för att de tänker på att de ska hålla vikten, utan för att de inte vill ha mer. De känner sig "mätta på kladdkaka", tycker det är alltför mäktigt, eller är inte sugna helt enkelt. Om jag ska sluta efter en bit, så måste det vara för att jag bestämmer mig för att jag bara ska äta en bit. Rent fysiskt skulle jag kunna äta hela kladdkakan, utan att må illa (som mina bröder skulle, och kanske de flesta andra också). Jag skulle snarare tycka att det var gott. Det verkar alltså saknas spärrar hos mig. Jag kan äta en hel påse chips och ändå rent fysiskt kunna äta mer, och även vilja äta mer. I min programmering verkar det saknas en kodning för vad som är lagom. Även nu när jag viktminskar funkar det bäst att helt utesluta "onyttigheter". Jag kan inte äta något litet, utan att riskera att helt "trilla dit". Jag hoppas verkligen att denna programmering går att ändra. Det känns som det största målet: att hitta fram till "lagom" och till vad som är normalt. Jag hoppas innerligt att det går att ändra detta, och att det inte ligger så djupt att det inte går att förändra! Oj, det var många tankar en tidig morgon. Kanske inte helt sammanhängande men jag hoppas du förstår vad jag menar. Ha en fin dag! Anna
Kommentera