Saras viktiga resa!

När man är så pass stor som jag är och som jag varit är vikten ett handikapp. Jag kan inte göra allt jag vill och även små saker som andra inte tänker på är saker som jag måste tänka på. Kommer stolen att hålla? Kommer jag få plats? Min sambo tycker jag är besatt av stolar för om vi ska äta ute måste jag titta på det. Klappstolar, plaststolar, rangliga stolar, för smala stolar, armstöd är alla djävulens påfund för mig.

Jag kan inte flyga, jag kan inte åka karuseller. Jag vill inte promenera med andra (förutom sambon) då jag rör mig som en snigel och hamnar alltid efter. Jag kan inte cykla för däcken blir platta. Jag kan inte spänna fast mig i alla bilar. När jag började och vägde kring 200 kilo kunde jag knappt ta mig upp från golvet om jag satt mig ner där. Det var ett projekt. Nu kan jag ta mig upp utan problem men jag är ju inte världens smidigaste om man säger så. Jag kan inte stå på knä för tyngden på mina onda knän gör för ont.

När vi åkte färja till Tyskland i somras var det precis att jag kom fram i trapphuset upp då det var så himla trångt. Panik! Speciellt med ett 50-tal människor bakom sig.

Nu har jag ändå alltid varit relativt rörlig trots hög vikt. Jag är rätt vig vilket underlättar och jag har alltid kunnat promenera även om jag blir trött och får ont efter. Jag hade lika gärna kunnat vara sängliggandes.

Allt jag vill är att kunna leva ett liv utan att vikten hindrar mig från att göra saker. Jag vill kunna äta ute utan att tänka på stolen, utan att tänka på om den ska gå sönder eller om jag ska få plats. Jag vill kunna resa, med flyg, runt jorden med min sambo. Jag vill åka till Liseberg och ha en rolig dag där jag faktiskt kan medverka i aktiviteterna och inte bara titta på som förra sommaren. Jag vill kunna alternera min träning och föra in cykling där. Jag vill kunna leka med syskonbarn utan att kämpa för att ta mig upp från golvet eller utan att bli trött efter en kort stund.

Jag vill göra så mycket mer än vad jag kan göra nu. Jag vill bara slippa känna mig begränsad.